Hej! Ber om ursäkt att jag tjatar så mycket om bilkörning. Men det har så stort fokus i mitt liv just nu. Jag vill så gärna ta det där körkortet så fort som det bara går! Igår var jag ute och körde igen. Det är sån himla skillnad i känsla nu mot för några veckor sedan. Då hade jag inget självförtroende överhuvudtaget. Nu låtsas jag att jag redan har kört upp. ???? Tänk att ens inställning till något kan påverka resultatet så pass mycket!
Under tiden jag körde bil så tränade min dotter styrketräning. Jättekul att hon börjat med det och tycker att det är roligt. Förutom styrketräning så går hon och dansar flera gånger i veckan. Fysisk aktivitet är ju så himla viktigt för välmåendet. Har man dessutom diagnos inom NPF och kanske är lite rastlös så kan ju träning i princip ge samma eller bättre resultat än medicin. Jag jobbar som sjuksköterska med patienter som har neuropsykiatriska diagnoser, till exempel ADHD och Aspergers syndrom. De människor som får till det med träning mår ju i regel bättre än de som är inaktiva och inte rör på sig. Detta är en högst personlig reflexion utifrån erfarenhet. ?
Något annat som är viktigt om man har NPF diagnos är rutiner. De flesta mår väl egentligen bra av rutiner och i synnerhet om det är lite rörigt med många tankar på en gång. ? Vid lov kan det ju bli lite sisådär med rutiner. Vi försöker hålla mattider och sömntider ungefär samma här hemma oavsett om det är vardag, helg eller lov. Kan låta fyrkantigt och tråkigt, men på lång sikt så mår man ju bättre av det. Men visst nattsuddar även vi ibland. Det kan ju vara mysigt om man är ledig dagen efter. Jag är själv en rutinmänniska som mår bäst av det fast jag inte har diagnoser. Kroppen lär sig liksom när det är dags att bli hungrig och trött och om man lyssnar på och följer kroppen blir det mindre rörigt i livet. Tycker jag i alla fall. ?
Idag ska vi träffa vänner och dricka afternoon tea. Jag har nämligen bakat tekakor nu på morgonen. De blev fula men goda. Och det är faktiskt insidan som räknas. ? På återseende. Kram. ❤
