Hej! Idag tänkte jag skriva lite hur det har varit för oss med skolan. Vi har, som jag nämnt tidigare, neuropsykiatrisk funktionsnedsättning i vår familj. Eller NPF som det ofta förkortas. Det är ju främst i skolan som detta har blivit tydligt som ett problem. Det är ju för att skolan liksom är uppbyggd av alla moment som man har svårt med om man har någon neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, till exempel ADHD eller Aspergers syndrom. Man förväntas sitta still och koncentrera sig långa stunder och försöka lära sig saker som inte alltid är intressant för en. Man är dessutom tvungen att socialisera med många andra och bli bedömd för sina prestationer vilket kan föda stress och prestationsångest.
Vad jag förstår så varierar folks upplevelser av skolan och det har det även gjort för oss eftersom vi hittills haft kontakt med tre olika skolor. Man kan tycka att alla skolor ska ha samma förutsättningar för att hjälpa elever med särskilda behov som NPF ju är. Så är det verkligen inte. Min dotter började i sin första skola när hon skulle fylla 6 år. Idag är hon 12. Ofta är det ju under resans gång som man upptäcker att ett barn har NPF och till en början är det ju svårt att förstå varför barnet inte mår bra och trivs i skolan. Så var det för oss. Det började ganska bra i förskoleklass och min dotter trivdes bra till en början. Då hade hon två pedagoger. En av fröknarna var väldigt snäll och förstående, medan den andra var ganska sträng mot eleverna men smörig mot oss föräldrar. Det funkade hyfsat med klasskompisarna.
I ettan byttes dessa pedagoger mot två andra. Det gick bra rent kunskapsmässigt men nu började magont och andra fysiska symtom göra sig påminda. Det blev svårare att komma iväg till skolan på morgonen. Fritids efter skoltid fungerade inte så bra heller. Som förälder är det ju jättesvårt att analysera situationen eftersom man inte är där och kan se med egna ögon vad som händer. Man måste ju kunna lita på skolans uppfattning, men samtidigt har man ju ett barn framför sig som bevisligen inte mår bra.
Jag tog för vana att delta i undervisningen en dag per termin för att känna av och försöka få en uppfattning om hur allt fungerade. Det var såklart väldigt rörigt och stökigt och högljutt för mig som inte var van vid den miljön. Efter en dag i skolan var jag helt slut. Tänk dig att vistas i den miljön dagligen! Hade detta varit en arbetsplats hade jag bytt jobb med en gång.
När jag frågade pedagogerna hur det gick i skolan så fick jag alltid till svar att det inte fanns några problem. Det gick så bra och hon var så glad. Det hankade sig fram hjälpligt och jag funderade på lösningar men det kändes trögjobbat och extra svårt eftersom skolan inte var så sugna på att samarbeta. Jag kände mig inte lyssnad på. Det blev konflikter med vissa klasskamrater och min dotter kände sig ensam och missförstådd.
När frånvaron till slut ökade i samma grad som magontet så ringde jag skolans rektor. Jag har för mig att detta var i andra klass. Jag berättade som det var och kort därefter så kallade skolan via rektor till ett elevhälsomöte – ett så kallat EHM. Så här i efterhand kan jag tycka att skolan stod helt handfallen och utan verktyg. Det gjordes inga konkreta anpassningar för min dotter. Förslag från skolan var till exempel att ”hon kan sitta i korridoren om det är stökigt i klassrummet”. I klassen förekom dessutom utfrysning och mobbning, men det var fortfarande för diffust för att jag skulle få grepp om det.
Allt eskalerade i fjärde klass när man åter bytte pedagog i klassen. Nu fick min dotter en klasslärare som var ung och oerfaren och kom från en skola där man tycks ha utövat rätt tuff och sträng pedagogik. Det gick inte alls att samarbeta med denna lärare. Hon saknade troligen helt kunskaper om NPF och anpassningar och hon saknade dessutom social kompetens. En auktoritär lärarstil i kombination med osund gruppdynamik i klassen resulterade i att frånvaron ökade ytterligare. Min dotter var hemma på heltid en period under våren.
När rektor kallade till EHM så deltog inte klassläraren. Hur ska man kunna få till ett samarbete om ansvarig lärare inte deltar i planering kring eleven?
Till slut bestämde jag att skolbyte var det enda rätta. Det var inte heller helt enkelt och tog tid och kraft, men till slut gick skolbytet igenom och min dotter fick byta till en annan skola inför femte klass,
I nya skolan upplevde jag att man var bättre på att samarbeta och mer villiga att lyssna på oss föräldrar. Man hade bättre verktyg, men tyvärr inte så mycket kunskap om NPF där heller och de anpassningar man gjorde känns så här i efterhand inte optimala. Min dotters frånvaro ökade ännu mer i nya skolan. Hennes mående blev sämre i samma takt som hennes självförtroende.
Till hösten var det åter dags för skolbyte. Jag är medveten om att så många skolbyten inte är bra för en person som har symtom av NPF, men det har liksom inte funnits något annat alternativ i vårt fall. Årskurs 6 fanns inte i denna skola.
Hur skulle man nu tänka? Det var ju om möjligt ännu viktigare att hitta en skola där det blev bra eftersom det hade varit så dåligt fram tills nu. Jag lade ner jättemycket tid på att hitta den optimala skolan. Satt och ringde runt till rektorer för att höra vilka anpassningar och vilken beredskap de hade. Till slut fastnade jag för en skola som både hade intressant profilering, låg bra till geografiskt och hade en rektor som verkade ha god kunskap om NPF.
Tyvärr blev det tokigt vid skolstart eftersom skolan inte tog hänsyn till den neuropsykiatriska utredning som nu hade gjorts under sommaren. Man tog inte heller hänsyn till min berättelse. Man ville låta henne prova först innan anpassningar gjordes, vilket jag tyckte var helt befängt. Min dotter hamnade alltså i helklass utan anpassningar. Ny skola. Ny miljö. Nya klasskompisar. Nya pedagoger. Nytt schema. Är det någon som tror att detta skulle fungera? Det gick fullständigt åt h-vete! 🙁 Min dotter krisade och blev hemma på heltid en period. Det är ju ungefär som att låta en långtidssjukskriven person återgå i heltidsjobb utan rehabilitering. Vem gör det?
När min dotter så småningom började hämta igen sig började en uppbyggnadsfas i myrtakt. Beslut om att få gå i ett litet sammanhang med stabila och kunniga specialpedagoger. Till en början gick hon en halvtimme per dag enskilt med en pedagog och jag var med i rummet. Tät kontakt med skolan och många möten. Nu är vi uppe i två timmar om dagen i liten grupp och målet är att sakta sakta bygga. Inte stressa. Inte pressa. Inga krav. Lustfyllt och peppande. Lösningen har varit att skolan äntligen lyssnar och förstår. Och att vi tar det sakta och försiktigt. Spara energi, inte bränna ut. Min dotter säger nu att hon kan längta efter att gå till skolan. Fantastiskt att det faktiskt kan vända. Äntligen känns det hoppfullt.
Vore kul att höra vilka erfarenheter andra har. Ta hand om er. Kram.
