Att psykisk ohälsa är jobbigt behöver man knappast berätta. Det förstår nog alla även den som inte själv mått dåligt psykiskt. Det är så otroligt tärande och syns heller inte på utsidan. Det är svårt att behandla eftersom det inte finns någon quick fix. Man får prova sig fram och känna efter . Om man från början dessutom har ett grundtillstånd som inte är på topp så är det svårt att motivera sig att ta tag i saker. Det kräver ju antingen att man känner sig själv väl och/eller att man har kunskap om vad som funkar och vad som inte är så bra. Det är också bra om man har människor omkring sig som kan stötta, peppa och bekräfta hur man mår.
Det är inte alltid så lätt att veta själv hur man mår. Tar man kontakt med vården så förväntar man sig att få hjälp. Så lätt är det ju inte heller. Det gäller att man hamnar på rätt ställe och får prata med rätt person. Vi har varit med om båda situationerna. Att träffa en människa som inte lyssnar och inte förstår och erbjuder saker man inte vill ha eller behöver är otroligt frustrerande och fatiskt ganska vanligt i vården. Lägg då till att man redan innan är nedstämd och har gett upp. Som tur är så kan man ju även hamna framför en människa som lovar att det ska bli bättre och att man nu ska få hjälp och att det faktiskt blir så. Jag har själv mått dåligt i perioder och då har det oftast berott på att kraven har varit större än förutsättningarna. Jag har då reagerat genom att få ångest. Med åren har jag lärt mig att detta är ett symtom på att något är fel i livet och att jag måste lyssna på kroppen och ta ett steg tillbaka. Första gången jag drabbades av panikångest var när jag gick på gymnasiet. Jag satt i en stor sal tillsammans med jättemånga elever och skulle skriva uppsats. Uppsats som salskrivning.. Snacka om press. Jag fick i alla fall blackout och kunde inte komma på något att skriva om.. Så här i efterhand så förstår jag ju varför det blev så och jag skulle önska att jag hade haft någon som kunde hjälpa mig och prata om det som hände. Men det hade jag inte.
Det resulterade i att jag hoppade av gymnasiet eftersom jag mådde för dåligt och inte orkade plugga just då.. Det resulterade ju även i ett dåligt självförtroende som jag har kämpat med hela livet. Jag var övertygad om att jag saknade förmåga att uttrycka mig skriftligt. Att jag inte hade något att säga eller några ord att skriva med. Detta har jag ju fått bekräftat senare att det inte stämmer.. Till exempel skrev jag ju ett antal debattartiklar om skolan som publicerades i den lokala tidningen i samband med att jag hoppade av och började på folkhögskola. Jag har pluggat på högskolan i flera år och producerat så mycket text så hälften vore nog. Och nu har jag en blogg. ?? Men just då kändes det så. Om jag kunde skulle jag vilja resa tillbaka i tiden för att prata med mitt unga jag. Undrar hur det skulle se ut för mig idag då? Antagligen hade mycket varit annorlunda.
Det är som sagt jobbigt att må dåligt. Men vad som faktiskt är ännu värre är att se sitt barn må dåligt. Jag skulle gärna bära det så att hon slapp. ? Men jag är glad att jag finns för henne som stöd och vägvisare.
Jag tror att det är viktigt att ha strategier för att hantera sitt mående och i synnerhet om man har lätt att få ångest. För mig är det viktigt att hålla koll på de basala behoven. Att se till att man äter och sover som man behöver. Att man rör på sig varje dag. Promenader är något som jag mår bra av. Det är viktigt att dra ner på kraven om det går. Och att vara medveten om att man är extra sårbar och behöver ta hand om sig själv. Att inte pressa sig för hårt. För mig är det viktigt att fylla på energi. Göra sånt jag gillar. Träffa vänner som förstår. Fixa hemma. Kanske göra någon rolig renovering. Fixa med blommor och fröer. Lyssna på intressanta och roliga podcasts. Alla måste hitta sin egen modell.
Men det är viktigt att man gör någonting så man inte bara blir sittandes med sitt dåliga mående. Har det gått så långt behöver man nog söka professionell hjälp.
Sköt om er. Kram. ❤.
