Hej! Igår var jag och min dotter på bio. Vi såg filmen ”Britt-Marie var här”. Pernilla August var lysande som Britt-Marie och filmen rekommenderas varmt. Det jag tyckte var bäst med filmen var att det aldrig är försent att göra en förändring. Britt-Marie var 63 år och vågade ändå bryta upp och börja med något nytt utan att veta vad som väntade henne. Är man trygghetsnarkoman så är det såklart svårare med stora livsförändringar. Det är lätt att man till exempel stannar kvar i en relation eller på en arbetsplats eftersom det känns tryggt, trots att man inte mår bra. Ibland behöver man en putt i rätt riktning.
Som jag nämnt tidigare så står jag själv vid ett vägskäl i livet. Jag behöver få ordning på hur jag vill att vardagen ska fungera utifrån våra förutsättningar. Det är många pusselbitar som behöver flyttas på för att det ska kännas rätt i magen. Att vara ensamstående med funktionsvariation i familjen gör att man behöver utveckla sin förmåga att ”tänka utanför boxen”. Vad som funkar för en annan familj funkar kanske inte för oss. Hur får man till det med jobb och skola? Vilka insatser har man rätt till? Det är ju mycket upp till en själv hur mycket hjälp man är beredd att ta emot och det är samtidigt inte så lätt att veta vad man kan få hjälp med. Det finns inget facit utan det är mycket ”learning by doing”. Och ett välutvecklat driv har man också stor hjälp av. För oss har det funkat bäst med ett litet team med kloka människor runtomkring oss som gillar att samarbeta och kommunicera och har samma mål som vi. Ensam är verkligen inte stark, men man behöver ju ändå vara stark om man är ensamstående. 🙂 Mer om detta framöver. Kram på er.
